Varje år dom senaste åren har jag känt av så fort det blivit höst, blir mer trött, känner mig nere och har ingen energi alls. Men oftast händer de nått jobbigt i mitt liv just på hösten med, förra året var de skiljsmässa med andré, samtidigt dör min morfar. 

 

Året innan hade jag och andré de jätte jobbigt, bråkade massor och allt var bara jobbigt mellan oss. Och i år har de liksom inte varit speciellt jobbigt med nått i mitt liv, men ändå har jag känt mig nere i några veckor tills jag kom på de, att de är säkert för de är höst, ush jag hatar hösten, och ännu mer vintern! 

 

Men allt blir så mycket enklare med dessa små änglar i mitt liv, som jag älskar dessa ungar alltså! Men jag kan bli fullständigt galen på dom, båda två! Och vissa dagar vill jag bara slita av mitt hår, slänga mig under täcket och hamna i koma för en vecka eller två :) 

 

Men så kommer dessa små stunder dom värsta dagarna, som bara får allt att försvinna, och så mycket som älskar dessa små liv alltså, de trodde jag inte ens va möjligt! Finns inga ord i världen för de jag känner för er, jag älskar er så det gör ont!

 

Pappavecka för Nikita, och för mycket känslor en kväll som denna när Nellie somnat och sen vaknat 300 gånger ikväll för att vilja ha tutten i munnen, vissa kvällar alltså, hon kan inte sova om hon inte får ha min tutte i munnen, och jag kan inte vänta heller och inte ge henne någon för hon kryper ner från sängen då.. Ångrar nu att jag skulle ha de så smidigt som möjligt i början och alltid låta henne sova med mig, oftast somnade jag själv på kvällarna då med och därför blev hon van vid att alltid ha min tutte i mun när hon sover, förutom dagtid. Och napp vill hon inte alls ha, så ja jag får väl vara hennes napp ett tag till då, men 1års dagen för Nellie är de slut på tutten, så länge som jag amma Nikita vill jag inte göra igen, och så kommer man ihåg vilka helvetes kvällar de va där när man sluta amma henne, fy!