'

Däremot trodde jag att hon skulle reagera med trots för förändringen, vilket jag hade rätt om. Fy fan i helvete, hela tiden sätter hon sig emot mig, vad det än är. Och tålamod har jag knappt något heller utan tappar tålamodet jätte fort, bryter ihop och Nikita kommer och tröstar mig, jag säger förlåt och kramar om henne och pussar henne. Men ibland bara går jag därifrån och säger ingenting till henne, jag känner mig som världens sämsta mamma när jag gör så. Det är klart det är en stor förändring för henne nu när hon precis accepterat att pappa flyttat ut. Det kommer bli en jobbit tid för henne framöver med flytt och sen dagis. Egentligen skulle vi varit ute ur den här sista februari men min mamma fixade så jag kunde ha kvar den längre så direkt blir det inte en flytt också och det är skönt för Nikitas skull, men jag vill bort från den här lägenheten.

'

Ikväll klarade jag inte av Nikita alls mer, hon var förjävlig rent ut sagt, jag försökte säga till henne lugnt flera gånger och till slut försvann tålamodet, då ringde jag andré så fick han komma och hämta henne. Då känner jag mig också hemsk, för då känns det som jag stöter bort henne. Jag känner mig inte sådär otillräcklig än, men jag känner mig som en sämre mamma mot Nikita just för tålamodet sviker hela tiden. Hon får mer uppmärksamhet än hon fick innan för Nellie ligger mest i vagnen och sover och är hos mig när hon äter och när vi byter blöjan sen lägger jag ner henne i vagnen igen, så Nikita får min fulla uppmärksamhet mer än hon fick innan.

'

Jag är alltså själv med barnen hela dagarna nästan, eliin åkte hem i söndags och andré har sovit här 2 nätter men han är inte här på dagen..