Måste ju ge mig själv beröm, efter att varit rökare i 6 år, snusade varje dag i 1 år, drack alkohol lite för ofta. Nu har jag inte tagit en droppe alkohol sen 2 veckor efter valborg ( ungefär när bebis blev till, hn kanske inte låg i magen ), inte rökt ett bloss från en cigarett sen den 28 maj -09 och inte rört en snus sen den 17 juni -09. Innan jag blev gravid trodde jag inte jag skulle lyckas bli nikotinfri, men jag ville inte att något skulle hända min älskade bebis för mina beroenden, o sluta va så mycket lättare än jag trodde det skulle vara.

I morgon har jag alltså varit helt nikotinfri i 5 månader, jätte stolt. Jag har inget sug efter nikotin längre, värst var 2-3 dagar efter jag sluta sen gick det över, sen dess har jag inte varit nikotinsugen alls. Jag kan fortfarande känna att jag saknar att ha det där under läppen, men det är bara tänka på något annat så försvinner det också. Jag provade onico, som är fri från tobak och nikotin, hade som gräns att bara ta max 1 om dagen och det gick bra, minskade snussuget nått enormt, men sen fick jag höra att det inte heller är bra och finns beroendeframkallande ämnen i det också, så slutade med det med.

Det är ju väldigt många som fortsätter röka och snusa när dom blir gravida, dom skyller på att dom inte kan sluta röka. Men det är klart man kan, kärleken till sitt barn är väl starkare än sitt beroende? Så ser jag det, men sen dömer jag inte dom som röker, men jag tycker synd om barnen. Varför ska dom också bli beroende av nikotin för deras mamma är det?

Man kan läsa överallt hur skadligt det är för barnet, och att det till och med kan sluta med plötslig spädbarnsdöd, och det är väl ingen som vill? Det kan också bli skador på bebisen och dom flesta bebisar är mindre än dom skulle varit om man inte rökt. Så nej jag är så stolt över att jag lyckades, tycker att om man tänker på vad som kan hända med det lilla livet i magen om man fortsätter röka och snusa borde få en o tänka till.