Saknar (långt inlägg med många känslor)
Satt här och började kolla på gamla videoklipp från när Nikita låg i magen. Jag har inte viljat kolla på gamla magbilder eller videoklipp eftersom jag inte ville börja sakna än, jag ville njuta till 110 med den här tiden nu, men ikväll kunde jag inte låta bli att titta. Och jag saknar att ha henne i magen så mycket! Det är självklart mycket underbarare o ha henne utanför magen, och man var riktigt trött på den där feta tunga osexiga kroppen på slutet, som man nu tycker var hur vacker som helst när man ser bilderna.
Jag saknar den där känslan när man misstänkte att man var gravid, att den där känslan sen bara blev starkare och starkare tills jag var säker på att det låg nått där inne, jag var gravid. Lyckan man kände då var obeskrivlig, lyckan man känner nu går inte o jämföra.
Jag skaknar det där pirret i magen man fick när vi skulle till mvc för första gången, verkligen få det bekräftat att jo jag är gravid, jag har ett liv inom mig. Ett barn som jag och André skapat, tänk om man visste vad det var som väntade.
Jag saknar den där känslan när man varje morgon låg och kände på magen efter sparkar, och just den morgonen den 28 augusti 2009 vid 9 tiden på morgonen händer det, jag fick känna första sparken och tänkte "var det verkligen bebisen?" Och man får det bekräftat med ännu en spark, tillsammans med en liten kullebytta. Lyckan var ännu en gång obeskrivlig, men går fortfarande inte att jämföra med nu.
Jag saknar den där känslan när man skulle för första gången få se sitt barn, få veta om allt stog rätt till och om det var fler än 1 bebis där inne. Att gå på ultraljud var verkligen magiskt, och man låg där och försökte känna sparkarna och rörelserna som det lilla livet där inne gjorde. Jag frågade barnmoskan om hon kunde se var de va för kön, hon tar ultraljudssaken över magen igen och jag kommer fortfarnade ihåg att det var helt plant mellan det lilla livets ben, man såg ingen snopp men heller inga blygdläppar. Barnmoskan frågade om vi ville veta vad hon trodde att det var, för hon kunde inte säga säkert, jag ville veta vad hon trodde det var och hon svarade "en flicka, men ni behöver inte gå och köpa en rosa barnvagn för så säker är jag inte" och så skratta hon. Vi kollade på bilderna hon tagit under tiden och pekar ut 2 stycker som vi fick med oss hem.
Jag saknar den där känslan, paniken men ändå lyckan man hade när man var i vecka 20, halva tiden har gått med rasande fart, snart är vi faktiskt föräldrar på riktigt. Tänk om vi visste då, det vi vet nu. Hade vi tyckt att det gick så fort då?
Jag saknar den där känslan när man varje måndag räknade ner veckorna och varje tisdag gick in i en ny vecka och satt och läste om det lilla livets utvecklig där inne. Och varje gång berättade för André, med lika förvånad röst när det hänt nått nytt i miraklets utveckling.
Jag saknar den där känslan på julafton och tänkte att om 1 år sitter jag här med ett barn i famnen och öppnar julklappar. Om 1 år sitter jag här med ett barn och kollar på kalle anka, om bara 1 år. Samma tankar på nyårsafton, om 1 år firar jag nyår nykter igen, med mitt barn.
Jag saknar den där ovetande känslan, När vill du titta ut mitt hjärta? När kommer du, kommer du på morgonen, på natten, mitt på dagen eller på kvällen? Kommer jag få gå över tiden? Hur ont kommer det göra? Vill man veta hur ont det gör? Kommer jag spricka? Jag jag saknar den där ovetande känslan och alla frågor som den tillhör.
Jag saknar den där panikkänslan jag kände Måndagen den 18 Januari 2010, jag fick värkar och André är inte hemma. Dagen innan eller om det till och med var samma dag läste jag om en tjej som förlöste sitt barn ensam på toaletten hemma. Jag saknar den paniken jag hade när jag stog där i duschen, kollade på lampan i en värk, försökte andas samtidigt som jag inte hade en aning om ifall jag skulle föda idag, om jag skulle föda innan André kommit hem, tårarna sprutar ut av panik, men jag saknar den känslan.
Jag saknar den känslan av ren besvikelse när värkarna sen avtog efter ca 2 timmar och övergick till tandvärk. Jag saknar den där känslan när jag envisades med att dra med André ut på rask promenad för att få igång värkarna igen, hur jag kämpade med dammsugan för att värkarna skulle komma tillbaka.
Jag saknar den där känslan när tandvärken dagen efter den 19 Januari 2010 försvinner, och någon minut senare börjar förvärkarna igen. Jag saknar den där ovetande känslan om var det en förvärk eller en värk. Jag saknar den där känslan då första värken kom igen.
Jag saknar den där känslan när jag satt precis här vid datorn och klockade värkar, låånga onda värkar, kollar ut genom fönstret och andas.
Jag saknar den där känslan då jag var så himla nervös och ringer till förlossningen för andra gången, och dom säger att det kanske är bäst att ni åker in för du låter väldigt ansträngd när du får en värk.
Jag saknar den där känslan när vi sätter oss i bilen på väg in till förlossningen och jag skickar iväg ett sms till min mamma, pappa och till Natalie.
Jag saknar den där känslan när värkarna blir värre och värre, gör mer ont och håller i sig längre.
Jag saknar den där känslan när vi kom in till förlossningen, ovetandes om man kommer få stanna eller inte.
Jag saknar den där känslan när dom gör första undersökningen efter ha fått ligga med CTG och mäta värkar och höra bebisen hjärtslag. Jag saknar den känslan när den helt underbara barnmoskan säger att jag är öppen knappt 1 cm, och livmoder tappen är ½ cm som från början var 3 cm.
Jag saknar den där känslan när värkarna blir värre och värre och jag väcker André, vi ligger fortfarande på förlossningen, snart ska vi få träffa våran bebis. Fortfarande ovetandes om hur lång tid det kommer ta, hur bebis kommer se ut, hur bebis låter, och kommer jag få föda vaginalt eller kommer det sluta med akut snitt?
Jag saknar den där känslan då paniken tog över när jag trodde vattnet gått, jag går panikslagen in på toan och ser att jag blöder, jag saknar känslan av paniken jag hade när jag ringer efter en barnmoska och berättar med panik i rösten att jag blöder. Hon gör en undersökning och jag har öppnat mig 4 cm.
Jag saknar känslan av dom värkarna jag fick här. Dom gjorde så obeskrivligt ont, men jag saknar dom.
Jag saknar känslan när jag känner hur jag får en kraftig värk som avslutas med att det trycks neråt. Jag saknar känslan av ytterligare panik när jag ringer efter barnmoskan och berättar.
Jag saknar känslan när jag tar i allt vad jag har och bebis trycks neråt och vattnet sprutar över en barnmoska, jag ville skratta men hade för ont.
Jag saknar den där brännande, stickande känslan när halva huvudet är ute, den där obeskrivliga smärtan.
Jag saknar allra mest den där underbara känslan när barnet äntligen kommer ut, kommer upp som en varm, slajmig, våt, len, hal och väldigt mjuk sak kommer upp på bröstet, med det underbaraste skrik jag någonsin hört. Lyckan tog över, den var total. Lyckligare än såhär kan man inte bli! Jag har fått känna på riktig lycka!
Jag saknar känslan när jag frågar lite försiktigt "blev det en pojke eller flicka?" André kollar efter säger "en flicka, tror jag, jo en flicka" Jag saknar den känslan, "Jaa, det blev en flicka" Och tanken direkt efter "hade jag verkligen blivit lika glad om det var en pojke?"
Jag saknar känslan när André säger "Men jo det är nog en Nikita" och namnet är bestämmt.
Ja jag saknar allt jag har varit med om sen Nikita blev till fram tills nu, jag älskar livet jag lever idag, och njuter för fullt, och jag längtar till allt vi kommer vara med om, alla fram steg och allt.
Livet som mamma är så obeskrivlig, den lyckan, den känslan att älska en annan så mycket, att alltid känna sig behövd, det är så magiskt. Tack André för du gav mig våran vackra dotter. Jag har alltid viljat ha en dotter, jag har i 5 år drömt om att få en dotter med Namnet Nikita, första gången jag hörde Andrés efternamn ville jag att hon skulle heta Gaines i efternamn, och nu sitter jag här, lyckligast i världen, med mitt drömliv. Det blir inte bättre än såhär, jo om vi gifter oss, sen blir det inte bättre!
Jag saknar den där känslan när man misstänkte att man var gravid, att den där känslan sen bara blev starkare och starkare tills jag var säker på att det låg nått där inne, jag var gravid. Lyckan man kände då var obeskrivlig, lyckan man känner nu går inte o jämföra.
Jag skaknar det där pirret i magen man fick när vi skulle till mvc för första gången, verkligen få det bekräftat att jo jag är gravid, jag har ett liv inom mig. Ett barn som jag och André skapat, tänk om man visste vad det var som väntade.
Jag saknar den där känslan när man varje morgon låg och kände på magen efter sparkar, och just den morgonen den 28 augusti 2009 vid 9 tiden på morgonen händer det, jag fick känna första sparken och tänkte "var det verkligen bebisen?" Och man får det bekräftat med ännu en spark, tillsammans med en liten kullebytta. Lyckan var ännu en gång obeskrivlig, men går fortfarande inte att jämföra med nu.
Jag saknar den där känslan när man skulle för första gången få se sitt barn, få veta om allt stog rätt till och om det var fler än 1 bebis där inne. Att gå på ultraljud var verkligen magiskt, och man låg där och försökte känna sparkarna och rörelserna som det lilla livet där inne gjorde. Jag frågade barnmoskan om hon kunde se var de va för kön, hon tar ultraljudssaken över magen igen och jag kommer fortfarnade ihåg att det var helt plant mellan det lilla livets ben, man såg ingen snopp men heller inga blygdläppar. Barnmoskan frågade om vi ville veta vad hon trodde att det var, för hon kunde inte säga säkert, jag ville veta vad hon trodde det var och hon svarade "en flicka, men ni behöver inte gå och köpa en rosa barnvagn för så säker är jag inte" och så skratta hon. Vi kollade på bilderna hon tagit under tiden och pekar ut 2 stycker som vi fick med oss hem.
Jag saknar den där känslan, paniken men ändå lyckan man hade när man var i vecka 20, halva tiden har gått med rasande fart, snart är vi faktiskt föräldrar på riktigt. Tänk om vi visste då, det vi vet nu. Hade vi tyckt att det gick så fort då?
Jag saknar den där känslan när man varje måndag räknade ner veckorna och varje tisdag gick in i en ny vecka och satt och läste om det lilla livets utvecklig där inne. Och varje gång berättade för André, med lika förvånad röst när det hänt nått nytt i miraklets utveckling.
Jag saknar den där känslan på julafton och tänkte att om 1 år sitter jag här med ett barn i famnen och öppnar julklappar. Om 1 år sitter jag här med ett barn och kollar på kalle anka, om bara 1 år. Samma tankar på nyårsafton, om 1 år firar jag nyår nykter igen, med mitt barn.
Jag saknar den där ovetande känslan, När vill du titta ut mitt hjärta? När kommer du, kommer du på morgonen, på natten, mitt på dagen eller på kvällen? Kommer jag få gå över tiden? Hur ont kommer det göra? Vill man veta hur ont det gör? Kommer jag spricka? Jag jag saknar den där ovetande känslan och alla frågor som den tillhör.
Jag saknar den där panikkänslan jag kände Måndagen den 18 Januari 2010, jag fick värkar och André är inte hemma. Dagen innan eller om det till och med var samma dag läste jag om en tjej som förlöste sitt barn ensam på toaletten hemma. Jag saknar den paniken jag hade när jag stog där i duschen, kollade på lampan i en värk, försökte andas samtidigt som jag inte hade en aning om ifall jag skulle föda idag, om jag skulle föda innan André kommit hem, tårarna sprutar ut av panik, men jag saknar den känslan.
Jag saknar den känslan av ren besvikelse när värkarna sen avtog efter ca 2 timmar och övergick till tandvärk. Jag saknar den där känslan när jag envisades med att dra med André ut på rask promenad för att få igång värkarna igen, hur jag kämpade med dammsugan för att värkarna skulle komma tillbaka.
Jag saknar den där känslan när tandvärken dagen efter den 19 Januari 2010 försvinner, och någon minut senare börjar förvärkarna igen. Jag saknar den där ovetande känslan om var det en förvärk eller en värk. Jag saknar den där känslan då första värken kom igen.
Jag saknar den där känslan när jag satt precis här vid datorn och klockade värkar, låånga onda värkar, kollar ut genom fönstret och andas.
Jag saknar den där känslan då jag var så himla nervös och ringer till förlossningen för andra gången, och dom säger att det kanske är bäst att ni åker in för du låter väldigt ansträngd när du får en värk.
Jag saknar den där känslan när vi sätter oss i bilen på väg in till förlossningen och jag skickar iväg ett sms till min mamma, pappa och till Natalie.
Jag saknar den där känslan när värkarna blir värre och värre, gör mer ont och håller i sig längre.
Jag saknar den där känslan när vi kom in till förlossningen, ovetandes om man kommer få stanna eller inte.
Jag saknar den där känslan när dom gör första undersökningen efter ha fått ligga med CTG och mäta värkar och höra bebisen hjärtslag. Jag saknar den känslan när den helt underbara barnmoskan säger att jag är öppen knappt 1 cm, och livmoder tappen är ½ cm som från början var 3 cm.
Jag saknar den där känslan när värkarna blir värre och värre och jag väcker André, vi ligger fortfarande på förlossningen, snart ska vi få träffa våran bebis. Fortfarande ovetandes om hur lång tid det kommer ta, hur bebis kommer se ut, hur bebis låter, och kommer jag få föda vaginalt eller kommer det sluta med akut snitt?
Jag saknar den där känslan då paniken tog över när jag trodde vattnet gått, jag går panikslagen in på toan och ser att jag blöder, jag saknar känslan av paniken jag hade när jag ringer efter en barnmoska och berättar med panik i rösten att jag blöder. Hon gör en undersökning och jag har öppnat mig 4 cm.
Jag saknar känslan av dom värkarna jag fick här. Dom gjorde så obeskrivligt ont, men jag saknar dom.
Jag saknar känslan när jag känner hur jag får en kraftig värk som avslutas med att det trycks neråt. Jag saknar känslan av ytterligare panik när jag ringer efter barnmoskan och berättar.
Jag saknar känslan när jag tar i allt vad jag har och bebis trycks neråt och vattnet sprutar över en barnmoska, jag ville skratta men hade för ont.
Jag saknar den där brännande, stickande känslan när halva huvudet är ute, den där obeskrivliga smärtan.
Jag saknar allra mest den där underbara känslan när barnet äntligen kommer ut, kommer upp som en varm, slajmig, våt, len, hal och väldigt mjuk sak kommer upp på bröstet, med det underbaraste skrik jag någonsin hört. Lyckan tog över, den var total. Lyckligare än såhär kan man inte bli! Jag har fått känna på riktig lycka!
Jag saknar känslan när jag frågar lite försiktigt "blev det en pojke eller flicka?" André kollar efter säger "en flicka, tror jag, jo en flicka" Jag saknar den känslan, "Jaa, det blev en flicka" Och tanken direkt efter "hade jag verkligen blivit lika glad om det var en pojke?"
Jag saknar känslan när André säger "Men jo det är nog en Nikita" och namnet är bestämmt.
Ja jag saknar allt jag har varit med om sen Nikita blev till fram tills nu, jag älskar livet jag lever idag, och njuter för fullt, och jag längtar till allt vi kommer vara med om, alla fram steg och allt.
Livet som mamma är så obeskrivlig, den lyckan, den känslan att älska en annan så mycket, att alltid känna sig behövd, det är så magiskt. Tack André för du gav mig våran vackra dotter. Jag har alltid viljat ha en dotter, jag har i 5 år drömt om att få en dotter med Namnet Nikita, första gången jag hörde Andrés efternamn ville jag att hon skulle heta Gaines i efternamn, och nu sitter jag här, lyckligast i världen, med mitt drömliv. Det blir inte bättre än såhär, jo om vi gifter oss, sen blir det inte bättre!
Kommentarer
amanda Skrev:
gud va fint! o va ja känner igen mej. de e sjukt hur man kan sakna dom smärtsamma stunderna. men ja håller me dej, mammalivet ÄR det bästa liv man kan leva!
