Jag började klocka värkar kl. 21.20 19 januari efter att ha haft ganska regelbundna värkar sen typ klockan 18.00. Hade förvärkar innan sen ca klockan 17.00. Jag mätte värkarna och dom varade ca 1 minut och det var mellan 2 - 4 minuter mellan värkarna. Så jag ringde in till förlossningen klockan. 21.45 för att se vad dom säger. Fick en värk precis då och hon frågade vart jag bodde ( det tar ca 45 min till förlossningen ) och hon tyckte vi skulle åka in för jag lät ansträngd när jag fick värken.

22.10 åker vi härifrån jätte nervösa, men jag trodde vi skulle får åka hem igen, eller jag hade den inställningen för att inte bli besviken. Vi kom fram runt 23.00 fast vi hade kört i 60-80 för det var riktigt halt ute. När vi började närma oss började värkarna avta lite, dom kom mer sällan och stannade inte lika länge. Fick även någon mildare förvärk emellan dom så vi tänkte att vi kommer ju få åka tillbaka nu för dom lär ju sluta.

Så fort vi gick ut ur bilen fick jag en värk, och påvägen till förlossningen fick jag 2 till. Vi kom fram till vårat förlossningsrum 105 och blev kopplade med ctg kl. 23.40. Värkarna kom ganska regelbundet och bebis hjärtslag låg på 148 slag / minut.

Klockan 00.00 kollade dom om jag öppnat mig något, det var knappt 1 cm, men hon sa att man kunde säga att det var 1 cm, långt kvar tänkte jag. Hon sa också nått som mjukat upp sig, från början är den ca 3 cm och när hon kände var den bara ½ cm så det hade hänt mycket på kort tid tyckte hon. Men det är fortfarande osäkert om vi ska få stanna, men eftersom vi bor så långt ifrån så ville dom inte skicka hem oss än.

Klockan 00.10 gick André för att parkera om bilen och få i sig nått att äta. Då hade jag panik när jag satt där inne själv och bara ville att han skulle komma tillbaka NU.

00.15 fick jag 2 panodil och en sovdos står det i förlossningsjournalen. Men den gjorde ingen nytta alls, eftersom jag inte sov nått alls den natten.

00.45 bad jag dom värma min vetekudde, vädligt skönt att ha den i svanken under och efter värkarna. Hade ont i svanken även när jag inte hade värk, men inte så farligt.

00.48 kom André tillbaka, helt underbart att se honom komma in genom dörren och jag kände mig genast mycket lugnare.

02.10 Blev värkarna ännu kraftigare och tätare, och jag tänkte i varje värk hur ska jag stå ut med det här? Nu andades jag inte igenom värken lika bra som jag gjort med dom innan, jag grät och skrek mig mest igenom dom. Men så fort värken var över så tänkte jag att men så farligt är det ju egentligen inte, för jag lever ju. Men när värken kom igen undra jag hur jag skulle överleva även denna värken. Usch för dom värkarna, kände jag då.

03.40 Gör en till undersökning för att se om jag öppnat mig mer, har bara öppnat mig 1½ cm nu, och inte haft någon blödning och vattnet har inte gått än. Sen får jag hoppa in i badet, testade även akupunktur, fick en nål i huvudet och var först rädd för att komma emot den mot något, men sen lossnade den i sängen ändå utan att jag märkte nått, så hade nog inte behövt vara så rädd för att inte komma emot den mot något. Fick akupunkturen precis innan jag klev ner i badet, för jag skulle bli mer avslappnad. Först trodde jag den hjälpte för dom 2 första värkarna i badet gjorde inte lika ont, men nu efter tror jag mer att det var vattnet som var lindringen till värken.

04.05 gick jag upp igen, hade då varit uppe och kissat 2 gånger på den korta tiden, jag kissade säkert 50 gånger den natten innan bebis kom ut.

06.15 Fick jag en blödning, blev först väldigt nervös fast jag vet att det kan vara ett bra tecken, och visst var det de. Har nu öppnat mig 4 cm. Får nu förfrågan om lustgas eller ryggmärgsbedövning och jag sa att jag ville börja med lustgas, var ändå väldigt nervös för den där sprutan mellan kotorna, usch. Tyckte inte om lustgasen alls, och tyckte inte alls om att andas i masken så låg mest bara och höll i den.

06.50 ber jag om ryggmärgsbedövning och när hon går ut för att få tag på narkosläkare börjar jag känna hur det trycktes neråt, kändes som jag började få krystvärkar. Försöker andas igenom värkarna, som varit vädligt hemska nu ett tag, dom kunde jag inte andas igenom alls, utan bara skrek och grät. Hittade tillslut en ställning som funkade i värkarna, fick ligga på vetekudden och dra kroppen upp och ner så svanken masserades med värmen. När jag ligger i en värk och sen kommer "tillbaka till verkligenheten" är det helt plötsligt massa folk där inne. I journalen står det att dom kommer in till mig 07.05.

( vet ej vad tiden är nu ) Men jag får krystvärkar och krystar för fullt och känner hur vattnet sprutade ut som om någon slängt ut en vattenballong, precis då gick en barnmoska förbi precis där vattnet kom så hon fick en liten dusch.

07.10 ctg igen

07.22 Hade jag ännu fler krystvärkar, tror det var nu dom började bygga om sängen och tog bort nederdelen och satte upp ställ där jag kunde lägga benen.

Jag blir frågad igen om jag vill ha mer lustgas men det vill jag inte, så det blev utan bedövning, det trodde jag aldrig.

Runt 07.30 - 07.34 Hörde barnmoskan säga till en annan som stog där att det är nog bara en krystvärk kvar, så när jag fick värken tog jag i lite extra för nu ville jag ha ut bebis, det gjorde så j'vla ont! Kort innan detta kände jag hur halva huvudet var ute, och hade krystvärk men fick inte krysta, det var nog det som gjorde mest ont, vad jag kommer ihåg iaf. Vet iaf att jag tänkte det just då.

07.34 Tar i allt vad jag kan och upp kommer en kladdig, mjuk, len och varm helt underbar skrikande bebis. Hon var så tyst när hon låg där och skrek, och jag hade handen på hennes rygg så kände både hjärtat och andningen, men hon slutade skrika väldigt fort utan låg mest och nynna för sig själv och en barnmoska kommer med världens fart och skakar om henne för att se så hon verkligen andades. Och nu frågar jag om det var en pojke eller flicka, André kollar efter och säger att det var en liten flicka som vi trodde. Lyckan svämmade över.

Hon var verkligen den vackraste jag sett, barnmoskan sa också där någonstans att hon hade mörkt hår, och precis när hon kommit ut sa en barnmoska vad mörk (..) är. Så min tanke blev nått i stil med "har jag klämt ut en neger", men jag tyckte inte hon var så mörk, mest blå. Men ändå den vackraste jag någonsin sett. André fick såklart klippa navelsträngen.

07.45 Nu fick jag krysta ut moderkakan, men hade ingen ork till att krysta fast behövde knappt ta i, den ena tryckte ut den på magen och den andra drog lite försiktigt. Sen kollar dom om jag spruckigt nått, hade fått två små rivsår på varje sida och dom frågade om jag ville att dom skulle sy, men jag ville mest att dom skulle låta den delen av mig vara ifred så jag slapp sys!

08.50 får hon grepp om tutten och börjar suga, och barnmorskor kommer in och kollar och alla säger att hon har helt rätt sugteknik.

10.00 Kommer dom in och mäter och väger henne. 47 cm lång och 3180 g. Jag fick gå in o duscha för att kissa, fy f a n vad ont det gjorde fast jag stog där med vatten hela tiden, usch. Kan fortfarande inte kissa utan att duscha och det gör fortfarande ont, men inte som då, det var verkligen hemskt.

Vi satt och kollade på våran älskade prinsessa, allt kändes så overkligt, som man bara hade drömt allt. Och André säger, men det är nog en Nikita, och inte var det en Tove iaf, det tyckte in André heller.

Hade aldrig klarat av detta utan André, han kände säkert att han inte kunde göra nått när jag hade så ont, men det gjorde han. Bara hans närhet och han påminnde mig hela tiden att andas och andades med mig. När han stog riktigt nära och jag hörde hans hjärtljud kunde jag verkligen slappna av.

Tyckte lite synd om honom när jag hade krystvärkarna, för då tog jag hans hand och tryckte mot mitt bröst allt vad jag kunde, och jag hade väldigt kraftiga krystvärkar, så behövde inte göra så mycket själv utan kroppen gjorde det mesta.

André somnade runt 01.00 och jag försökte också somna men så fort jag höll på att somna fick jag en värk och vakna till igen. När jag fick ondare värkar klockan 02.10 väckte jag honom och fråga om inte han kunde vara vaken med mig, det var allt han fick sova. Fast han vaknade också hela tiden när jag fick en värk, eftersom dom var ju inte direkt ljudlösa. Och när jag inte har värkar sa jag att jag tyckte synd om André, för han fick ju inte sova nått.

Jag kommer göra om det här igen, om jag kan. Men jag har ändrat mig om 2:an. Har alltid viljat ha 2 års skillnad mellan dom, men tror mer på 5-10 år istället :)

Stolta, trötta och lyckliga nyblivna föräldrar, allt känns magiskt!

Sammanfattningsvis hade jag värkar i 13 timmar, och krystvärkar i 30 minuter. Hade bara sovit 4 timmar sammanlagt under måndagen. Inte ihållande sömn, har fortfarande inte sovit nått så inatt måste jag väl få någon sömn annars tuppar jag väl snart av. Den störta lycka jag någonsin känt var när mitt barn som levt i mig i 36 veckor och 1 dag kom upp på bröstet. ( Jag födde asså i vecka 38+1, men började få värkar som avtog i vecka 37+6, hade då värkar i 2 timmar som sen gick över till tandvärk. Vecka 38+0 började värkarna och höll i sig till hon var ute. Det var det mest smärtsamma jag varit med om och det mest underbara. Jag tyckte så synd om alla som gick omkring där på förlossningen och hade ont. Men det är så värt det!

Uppdate:

 
Sista magbilden mitt i en värk!