Jaha, nu har Nikita fått diaré också, jag har sen igår morse bytt närmare 10 bajsblöjor, hon äter ingenting knappt och är inte riktigt lika vild som hon brukar. Har sammanlagt fått i henne 1½ rån, sen igår morse. Hon vill knappt ens ha bröstmjölk så hade jag inte ammat henne nu vet jag inte vad jag hade gjort faktiskt. Vatten dricker hon iaf, så vätska får hon i sig iaf.

Men vissa dagar, typ som nu, känns de så skönt att jag faktiskt kan amma, jag har mjölk i tuttarna men kanske inte så det mättar. Både jag och Nikita älskar o amma och har gjort sen start så jag ser ingen som helst anledning att ens försöka amma innan hon är 1 år. Sen att vissa höjde ögonbrynen för jag amma henne när hon va 4 månader (!) fortfarande en bebis, så skiter jag i de. Visst jag känner mig inte bekväm i att amma ute o sånt längre, som jag kunde förut. Och hon får inte tutten så fort hon vill ha den, vi ammar mest på kvällen, natten och morgonen, och jag älskar de. Den bästa stunden på dagen är när vi ligger och myser bredvid varandra och jag har henne sååå nära mig. Jag älskar närheten från henne och jag är så glad över att jag har kunnat amma tills nu.

Och som jag envisades med att få amningen att fungera i början, när mjölken rann till och Nikita tog fel tag, och jag hade så ont så jag bara skrek, det börja blöda från ena vårtan och det gjorde så ont. Så misslyckad jag kände mig för jag inte kunde ge mitt barn mat, jag skulle inte ge upp. 1 vecka senare fungerade amningen perfekt, och jag är såå glad för att jag verkligen kämpade för att få det att fungera, hur jävla ont det än gjorde!

Att amma för mig har alltid varit en självklarhet, även när jag var liten. Precis lika självklart som jag skulle ha barn och jag skulle föda vaginalt. Men att det kunde va så mysigt och underbart att amma som jag tycker att det är trodde jag faktiskt aldrig. Första målet var att jag skulle helamma henne i 6 månader, hon helammades nästan i 8 månader, pga att hon inte ville äta innan, vi försökte ge henne mat men hon ville inte ha, så jag nästan helammade henne i 8 månader, nästa mål var att amma henne som jag gör nu tills hon blir 1 år, och sen bara amma henne en stund på kvällarna, mest för närheten, men hur länge vet jag inte. Men varför sluta med något som fungerar och vi båda trivs med så bra?

Men nu får hon inte längre tutten när hon blir ledsen, som hon alltid fick förut. Så när hon blir ledsen vill hon ha tutten, sin tröst och sin trygghet, men där har jag satt gränsen, hon får heller inte somna för natten med tutten i munnen.

Jag älskar att jag kan amma, jag älskar närheten och värmen av att amma och jag älskar att få ha mitt hjärta så nära. Jag förstår inte alls hur man inte kan trivas i o amma, men det är jag de :)