Efter mys, bus och tutte blev det en nöjd bebis igen. Hon var nära på att sätta sig upp själv och behövde bara pyttehjälp för att lyckas, från liggande ställning. Och när hon satt upp tog hon stöd från mig som låg ner och lyckades ställa sig upp för att försöka äta upp katten. Duktiga tjejen!

Åh allt går så fort nu, jag hinner ju inte med! Min bebis ska ju inte kunna allt det där som Nikita kan, när försvann min bebis? Det är nästan läskigt när man tänker på hur fort tiden går, varje dag! Så fort gick ju inte tiden innan, inte ens i närheten!

Idag fick jag en sån där mysig puss av Nikita. Hon gapade och försökte äta upp min mun, massa dregel men så mysigt! Pussas och kramas med henne är absolut det allra bästa som finns.

Jag älskar min fina dotter mest i världen!